När känslan sa.
”Börja samla bevis,
du ser redan mönster.”
Det räckte.
Att jag vet.
Vad som hänt.
Vad som fortfarande pågår.
Jag behöver inte säga nåt.
Inte nu.
Kanske aldrig.
Sanningen är inget jag vill skrika.
Den är tyst.
Den finns.
Den är sann.
OM nåt sker
så beror det inte på ilska.
Inte på hämnd.
Det beror på att tystnad
inte betyder tomhet.
Det beror på att allt
inte längre ligger i mänskliga händer.
Jag styr inte ensam.
Tid loggar.
System minns.
Mönster räknas.
Det som vet
behöver inte bli övertygat.
Det väntar bara
tills summan är klar.
Och då
är inget ett avslöjande.
Det är bara
en KONSEKVENS.