Jag är naiv.
Det är ett faktum.
Jag tror på människor.
Det är mitt misstag.
Jag ger tid.
Närvaro.
Lojalitet.
Och jag ger från hjärtat.
MR CHELSEA kom in i mitt liv
när jag redan var trasig.
Han sa rätt saker.
Han stod nära.
Tillräckligt länge.
Jag var tydlig från början.
Ärlighet.
Respekt.
Inga krav.
Bara det.
När jag började se sprickorna.
När jag sa att något var fel.
När jag inte längre kände uppriktighet.
Då försvann han.
Inte i konflikt.
Inte i bråk.
I tystnad.
Han som lovade tid
hade ingen minut.
Han som sa “självklart”
menade aldrig nu.
En vän hade varit närvarande.
MR CHELSEA gjorde sig otillgänglig.
Inte för att han inte kunde.
Utan för att han inte ville bli avslöjad.
Jag såg honom.
Och det var tillräckligt.
Han blev en osynlig skugga.
Det gör ont att bli sviken.
Men det gör något annat
att bli övergiven
utan ett enda ord.
Jag blundade.
För jag ville tro.
Det var mitt fel.
Ja, det var mitt jävla fel.