En monolog under konstruktion
Jag repeterar fortfarande.
Inte bara repliker – utan mod.
Att stå kvar när rösten börjar darra.
Att prata högt om det jag tidigare bara viskade.
För det här är ingen berättelse jag hittat på.
Det är vad som blev kvar när svaren uteblev.
När tystnaden blev ett eko istället för ett avslut.
Jag tränar på att inte be om ursäkt när jag går upp på scen.
Jag tränar på att lita på publiken.
Att ni hör även det jag inte säger.
Att våga använda pauserna. Istället för att dölja dom.
“Scenskräck är egentligen inte rädslan att visa sig.
Det är rädslan för att faktiskt bli trodd.”
Den här föreställningen handlar om styrka, kraft och intuition.
Om att våga lita på sig själv och på hjärtat,
även när huvudet säger emot.
Den handlar om vad tystnad gör med någon som försöker vara ärlig.
Och om vad som händer när man till slut släpper taget.
Inte för att glömma.
För att gå vidare.
Jag vet fortfarande inte exakt hur den slutar.
Det är därför jag måste göra den.